Hem ljuva hem * Stadsinfarkt

Vi har lyckats övertala Åke Etsmar att dela med sig av hans intressanta och underhållande bok “Hem ljuva hem/stadsinfarkt – en liten bok om det största som finns”. Boken ger en berättelse om bostadskonsumenternas nitlotter, byggsektorns förmåga att glömma samt samhällets sårbarhet i allmänhet och det ekonomiska systemet i synnerhet. Vill du läsa boken så kommer det i varje nummer av Sjöstadsbladet och Sjostadsbaldet.se  finnas utdrag från den med början i detta nummer. Du kan även köpa boken direkt av oss.

Vissa likheter med verkligheten kan tyvärr vara helt riktiga NÅ Etsmar

Kapitel 1

-Anders! Sover du?
– Nej. jag kan inte, ligger bara och ältar alla tillval och
ändringar i nya villan.
– Allt är ju klart nu, replikerar Gittan.
Gittan tänkte på att hon lagt ner sin själ i ett funktionellt
kök och praktiska tvättutrymmen. Självklart hade hon också
styrt och ställt om inredning, färger och barnens rum. Hon
tänkte, jag städar, lagar mat, snyter ungarna, för det mesta i
alla fall, så det är väl inte mer än rätt att jag väljer inredning.
Anders hade minsann fått bestämma om garagets inredning.
Om 7 veckor skulle de flytta in i den nya villan strax söder
om Farsta. Området var ett gammalt sommarstugeområde
som successivt hade förvandlats till permanentboende.
Den sista öppna ytan bestående av gammal åkermark hade
köpts in av en markexploatör som planerade att uppföra 11
friliggande villor.
Gittan som egentligen heter Birgitta kallas Heliga Birgitta
på jobbet. Redan vid första nedkomsten var det nära att
smeknamnet Heliga … fick stryka på foten men det var så
väl inarbetat att det fick hänga kvar. Nu skulle hennes perfektionistiska
ådra äntligen förverkligas i den nyköpta villan.
På SöS hade hon lärt sig att ordning och reda var A och
O för patienternas överlevnad. Fel medicin i fel doser fick

3
inte förekomma.
Huset skulle kunna bli klart på mindre än 2 månader sade
husförsäljaren efter det att markarbetena och grundläggningen
var klara. Markarbetena kan förstås strula, tillade
han i något lägre röstläge men allt skulle nog ordna sig. Det
förhållandevis låga priset kunde enligt försäljaren tillskrivas
de rationella byggmetoderna. Stora delar av huset tillverkades
på fabrik och monterades snabbt och effektivt på plats.
Till en början hade det inte varit lätt att föreställa sig hur
den gamla åkern skulle kunna förvandlas till ett pittoreskt
och barnvänligt villaområde. Men på broschyrerna och den
animerade videon såg det verkligen inbjudande ut. Till och
med en buss passerade på videon för att illustrera goda kollektiva
kommunikationer. De hade blivit övertygade, i vart
fall den dagen då köpekontraktet skrevs under.
Birgitta och Anders hade suttit på första parkett i sin andrahandsbostad
i Hammarbyhöjden och sett utbyggnaden av
Hammarby Sjöstad. Sprängningsarbetet i samband med
bygget av Södra Länken hade varit påfrestande. En utbyggnad
av innerstaden med spårvagn, maxade fönster och altaner
kunde inte göras ljudlöst hade Anders påpekat när en
del av putsen i taket ramlade ner på mattan framför TV:n.
Anders och Gittan hade också tittat på de först byggda
bostadsrätterna i Hammarby Sjöstad. Den nuvarande trånga
tvåan i Hammarbyhöjden som de hyrde i andra hand för
7500 kr / mån, började bli trång. De var numera fyra i familjen
sen lilla Cicci kommit till världen en regnig augustikväll.
Heliga Birgitta hade naturligtvis blivit väl behandlad av
sina kollegor på SöS och även denna gång fått behålla sitt
smeknamn.
Gittan tyckte det var svårt att se skillnad på bostadshus
och kontorsbyggnader. Hon frågade sig högt en kväll: kan
man placera butiker 2 tr upp? Anders förklarade då att det
var »inne» med stora fönster i bostäderna. Anders visste,

4
han arbetade på ett byggvaruhus i söderförort.
Han tyckte att lägenheterna i Hammarby Sjöstad var häftiga
och närheten till innerstaden var värdefull. Söder var trots
allt den restaurangtätaste stadsdelen. Gittan var mer tveksam
till om den nya stenstaden var bra för Hugo och Cecilia,
4 och 1 år Spårvagnar var visserligen ett bra miljöval men
farliga fordon för ystra barn. Det kunde Anders också hålla
med om, som av sin far, hört berättas om spårvagnarnas
hänsynslösa framfart på 60-talet. Spåret var en mycket effektiv
kollektivfil, hade pappa sagt. Det var sällan eller aldrig
som den filen var blockerad av jäktade bilister som bara
skulle in och snabbhandla. Mycket vatten och höga kajer
utgjorde också en olycksrisk tyckte Gittan.
Enligt stadens planerare skulle det bli ett bra utbud av
kommersiell service. Inte minst ifråga om butiker och matställen.
Begränsade parkeringsmöjligheter framfördes som
ett argument för en sundare stadsdel. Inriktningen på en
god bostadsmiljö hade genomsyrat hela planeringsarbetet.
Särskilt hade planerarna fokuserat på minskad energiförbrukning.
Bostadsbyggnaderna utrustades med högteknologiska
värme- och ventilationssystem för att uppnå minsta
möjliga energiförbrukning.
Plötsligt hade det blivit bråttom att ordna ny bostad. Dan
som hade förstahandskontraktet på lyan tittade upp en kväll
och berättade att fastighetsägaren skulle evakuera hela huset
för stambyte. Måste man evakuera för stambyte, undrade
Anders. Dan berättade då att det blir ett djävla borrande
och sågande under ombyggnadstiden och att vi nog inte
skulle stå ut i bullret och dammet. Dessutom var de ett hinder
i en rationell ombyggnadsprocess, hela köket skulle bytas.
Sen kommer hyran att höjas och då vet man ju inte om
man har råd att flytta tillbaka, tillade Dan. Genom att tidigare
skriva sig på adressen tillsammans med sin mormor hade
Dan vid mormoderns bortgång fått överta förstahandskon-

5
traktet. Ett smart sätt att skaffa sig en hyresrätt utan
pengar under bordet hade Dan sagt.
Nog hade det varit frestande att köpa en bostadsrätt i
Hammarby Sjöstad. Markpriserna steg i rask takt och därmed
också priset på bostadsrätter. Mycket talade ändå för
att bygga ny villa. Det skulle ge en mycket större frihet att
välja planlösning och inredning trodde Anders och Gittan
höll med. När barnen växt upp och flyttat hemifrån skulle
det bli lättare att disponera om bostaden. Barnens uppväxtmiljö
talade också för villaboende. Naturen lockade.
Man hade också tittat på äldre bostadsrätter i innerstaden
men kommit fram till att det skulle bli för dyrt och ej optimalt
för barnen. Veckorna innan kontrakt skrevs med villaleverantören
hade Anders själv varit och tittat på en häftig
takvåning i närheten av Södra Latin. Upphetsande minnen
hade drabbat Anders som för 12 år sedan hade en eller kanske
två häftiga dejter med en tjej som bodde i en liknande
lägenhet på Söder. Anders drömde sig tillbaka så starkt att
han för ett ögonblick glömde bort Gittan och barnen. Så här
skulle man bo tänkte han, bara 1 min från puben. Efter en
kortvarig utsvävning i ungkarlslivets sötma återvände Anders
till verkligheten. Skakade av sig alla nostalgiska
drömmar om ett liv i sus och dus.
På väg hem till familjen hade han bestämt sig för villan på
vischan. Körvägen till jobbet var bra och parkering fanns ju
på arbetet, avgiftsfri. När han satt sig i sin gamla Saab 9000i
och rattade hem mot Hammarbyhöjden tänkte Anders att en
ny bil skulle »sitta bra» och då kommer ett garage väl till
pass. Han strök sig över den kortsnaggade hjässan och mindes
att det inte hade varit någon höjdare att stå ute och
meka bil på Hammarbyhöjden.
På kvällen i soffan när barnen hade somnat gick Anders och
Gittan igenom alla fördelar och nackdelar med villaboendet.
De ögnade igenom boendekalkylen som husförsäljaren hade

5
traktet. Ett smart sätt att skaffa sig en hyresrätt utan
pengar under bordet hade Dan sagt.
Nog hade det varit frestande att köpa en bostadsrätt i
Hammarby Sjöstad. Markpriserna steg i rask takt och därmed
också priset på bostadsrätter. Mycket talade ändå för
att bygga ny villa. Det skulle ge en mycket större frihet att
välja planlösning och inredning trodde Anders och Gittan
höll med. När barnen växt upp och flyttat hemifrån skulle
det bli lättare att disponera om bostaden. Barnens uppväxtmiljö
talade också för villaboende. Naturen lockade.
Man hade också tittat på äldre bostadsrätter i innerstaden
men kommit fram till att det skulle bli för dyrt och ej optimalt
för barnen. Veckorna innan kontrakt skrevs med villaleverantören
hade Anders själv varit och tittat på en häftig
takvåning i närheten av Södra Latin. Upphetsande minnen
hade drabbat Anders som för 12 år sedan hade en eller kanske
två häftiga dejter med en tjej som bodde i en liknande
lägenhet på Söder. Anders drömde sig tillbaka så starkt att
han för ett ögonblick glömde bort Gittan och barnen. Så här
skulle man bo tänkte han, bara 1 min från puben. Efter en
kortvarig utsvävning i ungkarlslivets sötma återvände Anders
till verkligheten. Skakade av sig alla nostalgiska
drömmar om ett liv i sus och dus.
På väg hem till familjen hade han bestämt sig för villan på
vischan. Körvägen till jobbet var bra och parkering fanns ju
på arbetet, avgiftsfri. När han satt sig i sin gamla Saab 9000i
och rattade hem mot Hammarbyhöjden tänkte Anders att en
ny bil skulle »sitta bra» och då kommer ett garage väl till
pass. Han strök sig över den kortsnaggade hjässan och mindes
att det inte hade varit någon höjdare att stå ute och
meka bil på Hammarbyhöjden.
På kvällen i soffan när barnen hade somnat gick Anders och
Gittan igenom alla fördelar och nackdelar med villaboendet.
De ögnade igenom boendekalkylen som husförsäljaren hade

6
presenterat vid ännu en förevisning av den
animerade videon. Där kunde man nästan se hur de blivande
grannarna såg ut och vilka bilar de hade. I vart fall kunde
man se att de var glada och att de hade kombikupébilar. En
del av den närbelägna blågrönskimrande sjön skymtade
förbi när kameran svepte runt i grönsakerna. Kalkylen var
verkligen tilltalande. Det extremt låga ränteläget innebar i
princip att boendet skulle bli gratis, rena sparbössan hade
husförsäljaren sagt.
Även räntorna på bottenlånen, de pengar som saknades
till kontantinsatsen, var låga. Anders och Gittan hade inte så
mycket kontanter men hade fått löfte om ett lån av Gittans
föräldrar som bodde i Nyköping. Anders föräldrar som
bodde i en hyresrätt på södermalm var mer restriktiva och
ville inte bidra med pengar till boendet. De citerade Göran
Persson »den som står i skuld är icke fri». Det fanns ju trots
allt hyresrätter lediga även om det blev en bit utanför stan
hade Anders pappa påpekat.
Anders föräldrar hade mjuknat när barnen hade hälsat på
och berättat om sina nya rum i huset. Med ett tillsvidarelån
från Gittans föräldrar och en förtida utbetalning på arvet
från Anders föräldrar behövde bottenlånen inte bli så stora.
Kalkylen såg nu mycket gynnsam ut och i jämförelse med
andrahandshyran för lyan i Hammarby. Mellanskillnaden
på 7000 i kr månaden kunde de betrakta som ett rent
sparande hade husförsäljaren sagt uppmuntrande. Banken
hade också godkänt finansieringen men höjt ett varnande
finger för räntehöjningar och fallande huspriser.
Nu började det intressanta arbetet med val av inredning
och utrustning. Ganska snart visade det sig att valmöjligheterna
var mer begränsade än Gittan och Anders hade föreställt
sig. Att flytta innerväggar var i stort sett omöjligt utan
höga kostnadstillägg. Val av ytskikt och tillval enligt husleverantörens
lista gick relativt smidigt att beställa om avrop

7
gjordes i god tid. Den korta leveranstiden innebar att val
av färger, tapeter och tillval måste göras redan inom ett par
veckor efter underskriften av köpekontraktet.
Det blev en hektisk tid för Gittan och Anders. Äktenskapet
knakade i fogarna när man inte kunde enas. Efter dagar
och nätter av skratt, förtvivlan och gråt uppnåddes ett slags
koncensus. Varken Gittan eller Anders var helt nöjda. I vissa
stunder var de eniga om att kliva ur projektet. Inte blev det
bättre en kväll när de gjorde en snabbvisit på byggplatsen.
Den såg ännu värre ut nu än när de var där första gången.
Marken såg ut som ett gyttjebad modell större. Utspridda
rör och ledningar i olika färger låg som strössel på mjukglass
typ choklad. I mitten stod en övergiven grävmaskin
som hungrigt kastade sin blickar på det kolorerade godiset
som dels var flytande dels halvdränkt i leran. En och annan
sjunkande hög av sand och stenkross kunde också observeras
i den brungrå massan.
Gittan utbrast i en halvkvävd snyftning
– Hit kan vi inte flytta. Barnen kommer att behöva saneras
från lera varje dag, sa hon och tittade särskilt på ett antal
pallar med takpannor som troligtvis inte skulle hålla sig
flytande i leran fram till takläggningen.
– Det blir nog bättre när det blir klart sa Anders lite överslätande
och med en blick som antydde att han sett ett antal
byggplatser förut.
När han började på byggvaruhuset fick han åka med som
matsäck till byggplatserna Så nog visste han hur svårt det är
att lasta av på rätt plats och i rätt tid.
Anders hade inte sovit särskilt bra den här natten 7 veckor
före planerad inflyttning. Han tänkte på vissa tillval och
frånval som Gittan och han inte var överens om. Deras egen
kostnadskalkyl för tillval och förändringar från husets standardutförande
var redan överskriden. Frågan om en centraldammsugare
och ett extra WC tyngde nu deras förhål

8
lande och nattsömnen blev orolig. Tiden för att meddela
förändringar i huset hade löpt ut. Husproducenten hade nu
tagit över ansvaret från husförsäljaren för bygget. Sena förändringar
och kompletteringar kommer från och med detta
skede att bli extra dyrbara, meddelade husproducenten med
hänvisning till de störningar i produktionen som sena förändringar
skulle innebära.
Vid frukosten sa Gittan att hon och en väninna hade besökt
en heminredningsutställning. Efter 2,5 tim i färger och
mönster hade Gittan, med väninnan som påskyndare, bestämt
att ett flertal av valda tapeter skulle bytas ut mot lite
mer trendiga dylika. Den gamla soffan och gardinerna skulle
ju ändå inte klara sorteringen vid flytten. Med tillbakahållna
protester accepterade Anders den nya designen på ett
villkor; ett extra WC skulle installeras där Anders kunde sitta i
fred med sina favoritsysslor.
En kram blev deras underskrift på
en snabb överenskommelse – utan kostnadskalkyl. Centraldammsugaren
bordlades tillsvidare, det var dags för avfärd
till arbetena och dagiset.
På väg till jobbet ringde det i Anders mobiltelefon. I andra
ändan hördes en jäktad husförsäljare som med dålig hörbarhet
meddelade att inflyttningen kommer att förskjutas
några veckor.
– Vaddå! skrek Anders, för att göra sig hörd, vi måste
flytta ut ur lyan senast den 30 november.
Uppkopplingen bröts. Anders ringde upp. Inget svar. Nu
blir det problem, tänkte han samtidigt som bilen framför
plötsligt bromsade häftigt. Med ett halmstrås mellanrum
lyckades Anders få stopp på sin Saab. Benen skakade när
han körde in på byggvaruhusets parkering. Han slet fram
mobilen och ringde husförsäljaren igen.
Nu fick han svar. Markarbetena hade stött på problem.
Grundvattnet visade sig ligga högre än man räknat med.
– Vattenrörelserna mellan byggplatsen och den närbelägett

9
na sjön försvårade arbetet avsevärt, förklarade
husförsäljaren.
–Men vi har ju en avtalad tid i köpekontraktet, replikerade
Anders och vi får inte bo kvar, husets skall evakueras.
– Vi ska naturligtvis göra vad vi kan för att lösa frågan
svarade husförsäljaren men mark och grundarbetena är
upphandlade i en särskild entreprenad som vi inte råder
över.
–Men då bryter ni vår överenskommelse och inflyttningstidpunkt
och då får väl ni skaffa en ersättningsbostad.
– Vi gör vad vi kan för att påskynda markarbetena. För
din information vill jag upplysa om att förseningar som kan
hänföras till markarbetena ansvarar inte vi för. Det står särskilt
i köpeavtalet, det finstilta alltså. Ett slags force majeure
om du förstår.
– Det här är ju för djävligt, skrek Anders. Vad gör vi nu?
Flyttar hem till dej?
– Vi gör vad vi kan, sa husförsäljaren, men som sagt det
handlar om en annan entreprenad.
Kvällen blev tyngd av nya bekymmer. Gittan som hade planerat
julen i nya villan blev rasande.
– Så här får dom inte göra, snyftade hon.
Den bortflyende julstämningen förvandlades till en annan
slags stämning i Gittans huvud. Efter förklaringar av Anders
om det finstilta i köpekontraktet sa Gittan:
– Hoppas att husförsäljaren blir min patient någon gång,
gärna när jag är på akuten.
När de gått igenom alla alternativ för ett tillfälligt boende
framstod villan i Nyköping som mest realistisk. Villan var
stor, men att bo med den unga barnfamiljen var för föräldrarna
ingen önskedröm. Under en kort tid skulle nog gå bra,
enades de om. Arbetsresorna skulle bli långa med mycket
köer. Samåkning skulle inte gå. Gittans arbetstider var ju

10
inte 8–5 precis. Tåg skulle nog gå bra.
– I all bedrövelse fanns det några ljuspunkter påpekade
Gittan. Vi är ju inte färdiga med förval och tillval. Nu får vi
lite extra tid att bli eniga.
– Bra, jag ringer husförsäljaren imorgon och kollar hur
lång förseningen blir.
Inte heller denna natt skänkte behövlig sömn. Tankarna for
runt som tvätten i en torktumlare. På natten förstoras alla
problem. Flytta till Nyköping kändes nästan oöverstigligt.
Visserligen fanns det en dragkrok på Saaben och Anders låg
och räknade flyttlass i täckt släpvagn från Statoil. Flyttfirma
skulle bli för dyrt, särskilt nu om det blir två flyttar. Vem
betalar extra flyttkostnader?
Gittan i horisontalläge funderade på tapeter, textilier, julafton
och det extra WC som skulle stjäla en del av klädkammaren
i bottenvåningen. Dom nya tapeterna kanske
inte passar till de stockholmsvita snickerierna. Gråa snickerier
passar bättre, tänkte Gittan. Klockan 2 på morgonen
kom ungarna upp i dubbelsängen och framförde muntligt
sin önskelista inför julen.
– Det är mycket nu, mumlade Gittan och log mot sina
solstrålar.
– Har ni festat igen? sa Hugo. Ni ser så trötta ut! Vi är
törstiga!
– Och jag är kissnödig, tillade Cicci.
– Prata med pappa svarade Gittan och kände den där torra
och beska smaken i munnen.
Om tre timmar skulle Gittan gå upp för att åka till SöS.
Den sömnlösa natten har sitt pris tänkte hon och stötte till
Anders som låg och räknade släpvagnar med öppna ögon.
Lika bra att gå upp, tänkte Anders.
När klockan närmade sig 7 och barnen fortfarande åt frukost
ringde Anders till husförsäljaren. En telefonsvarare

11
meddelade att abonnenten inte kunde nås för tillfället
men att det gick bra att lämna ett meddelande. Anders lade
på luren och slog numret till husleverantören. Projektansvarig
meddelade att husproduktionen inte påverkades av förseningen
med markarbetena. Dom låg rätt i sin tidplan och
någon ytterligare betänketid för tillval m m kunde inte ges.
– Hur skulle det se ut om vi lade den här kåken åt sidan
bara för att grunden inte är färdig. Husdelarna kommer att
levereras vecka 41 sa han. Förresten är väl mark och grundläggningen
en egen entreprenad!? Ska ni ändra på väggar
och inbyggda installationer skulle ni ha kommit in med det
senast förra veckan tillade projektansvarig.
Stum och förbannad sjönk Anders ner på en köksstol.
Barnen skulle till dagis och han själv till det där Byggvaruhuset.
Just nu ville han slippa att möta kunder som skulle
bygga om sina lägenheter och hus. Han som hade sett fram
mot att få använda sina erfarenheter och kunskaper i nya
villan. Välja rätt grejor, utnyttja den rabatt som han hade
som anställd på byggvaruhuset. Nu verkade allt hopplöst.
Tillvalen måste upphandlas av husleverantören. Visserligen
kunde han få tillhandahålla material själv men då skulle
arbetskostnaderna bli högre hade husleverantören meddelat.
Läget var verkligen låst.
På vägen till dagis undrade Hugo varför pappa var så
bister. Tyckte han inte om att bygga hus som han jämt hade
pratat om när de lekte med lego hemma på golvet. I den
stunden önskade Anders att köpeavtalet hävts. Inte ett dj-a
dugg hade han fått bestämma, inte ens inflyttningsdatum.
När barnen var levererade till dagiset slet han upp mobilen
och ringde husförsäljaren som meddelade att han var upptagen
med kundbesök men skulle ringa upp så fort som
möjligt. Tjugo minuter senare svängde Anders in på personalparkeringen
och konstaterade att mobilen inte ringt.
När klockan närmade sig lunch kollade Anders mobilen.

12
Inga meddelanden. Ilskan var större än hungern. Han
beslöt att åka ut till byggplatsen för att kolla läget. Framme
vid den översvämmade byggplatsen var det övergivet och
tyst. Stövlarna hade han glömt. Med viss möda lyckades
han ta sig fram till en av bodarna där ljuset var tänt.
Just då klev en man ut på gallertrappan och frågade om
han kom från kommunen. När identifieringen var klar berättade
mannen med sjöstövlarna att dom väntade på gubbar
och maskiner som skulle dämma avrinningen från sjön.
Innan det var klart kunde dom inte arbeta vidare. Men först
skulle nån från kommunen komma och godkänna förändringarna
i sjöns naturliga utlopp. Jag trodde det var du sa
mannen med sjöstövlarna.
På väg tillbaka till arbetet gjorde Anders ett nytt försök att
ringa husförsäljaren. Kundtrycket var tydligen stort för han
kunde inte svara nu heller. Försenad klev Anders in i trähallen
och blev genast förhörd av sina kollegor om hur det gick
med bygget.
På Älvsjövägen var det kö. Som tur var hämtade Gittan
barnen idag. Han gjorde ett nytt försök att få tag i husförsäjaren
som
faktiskt svarade och ursäktade sig för att han inte hunnit
ringa upp ännu.
– Hur i he—vete kan ni sälja hus på mark som är en del av
sjöns avlopp, skrek Anders i luren.
– Jag förstår hur du känner det just nu, men det är jättesvårt
att gardera sig för såna här överraskningar.
– Överraskningar, sa Anders. En av gubbarna på byggplatsen
berättade idag att det var ett stort dike som gick rakt
igenom området innan dom började gräva där.
– Så ser det ut nästan överallt, sa husförsäljaren och det
brukar gå bra. Den bästa marken är ju redan exploaterad.
– Borde inte du upplyst oss om eventuella förseningar
innan vi skrev på köpeavtalet? kontrade Anders.

13
– Jag visste faktiskt inte hur det såg ut på just den
här platsen. Som du förstår så har jag flera projekt på gång
och kan inte sätta mej in i alla detaljer. Markgrabbarna brukar
fixa det här och förresten är ju det en egen entreprenad.
Anders parkerade på gatan utanför lyan på Hammarbyhöjden.
Han satt kvar en stund i bilen och funderade på hur
lurad han blivit. Vid närmare eftertanke mindes han att de
skrivit på ett särskilt avtal med markentreprenören utan att
läsa alla förbehåll som entreprenören garderade sig för. I
dörren mötes han av Gittan som var trött och sliten efter en
dag på akuten. Anders berättade om dagens besök på
byggplatsen och sina infekterade samtal med husförsäljaren.
Gittan orkade inte ta till sig alla problem.
– Vi koncentrerar oss på tillvalen, föreslog hon med ögonen
nästan slutna av trötthet.
– Okey, sa han då har vi alltså dina tapeter och färger, din
centraldammsugare och min extra mugg.
– Din och min sa hon ilsket och reste sig från halvliggande
till upprättsittande. Det är väl vårt hus!
– Ja ja, sa han, självklart men det är ju våra individuella
önskemål som vi ska samsas om.
Nu stod hon upp och sa:
– Vi tar alltihopa så jag får sova, men på ett villkor. Det
utrymme som ditt wc tar av klädkammaren behövs verkligen
och då vill jag att en del av garaget används till klädförvaring.
Sen gick hon mot sovrumsdörren och slank in i mörkret.
Ytterliggare en mysig hemmakväll, tänkte Anders som
just nu var beredd att betala en stor summa pengar för att få
bo kvar i lyan för gott. Klockan var bara strax efter sju och
än återstod att lägga Hugo och Cicci. Barnen hade suttit på
golvet och storögt följt dialogen mellan mamma och pappa.
Hugo funderade lite över ditt och mitt och frågade pappa:
– Är TV:n ditt eller mitt ?

14
Anders funderade några sekunder och sa:
– Den är våran.
– Vem bestämmer vad som är ditt eller mitt eller våran,
kontrade Hugo.
– Nu är det läggdags, vi får fundera på det tills i morgon,
sa Anders något konfunderad över frågan.
När Anders lagt sig bredvid sin helgonliknande hustru
som sov djupt och lät lite pysigt tänkte han på ditt, mitt  eller
vårat. Klockan 2 somnade han utan att egentligen hittat en
pedagogisk förklaring till Hugo. Frågan hade i alla fall
hindrat honom från att skuggboxas med husförsäljaren i
sänghalmen.
Kvart över sex på morgonen låg helgonet på sidan och
pyset hade upphört. Hon var tyst. Anders gick runt sängen
för att kolla om hon andades. Det gjorde hon. En välförtjänt
sovmorgon tillät Gittan att obekymrad ligga kvar. Kanske
drömde hon om sina oprioriterade stamgäster på akuten
eller sin centraldammsugare. Barnen var redan vakna och
rumsterade om i köket när Anders lufsade in i det trånga
badrummet. Som vanligt trampade Anders på ett blött badrumsgolv
och blev påmind om byggplatsen som han besökt
igår. Det borde åtminstone bli torrt inomhus i nya huset
tänkte han. Från grannen ovanför strilade långsamt en soppa,
förhoppningsvis kranvatten, kryddad av den läckande
avloppsstammen.
Det artade sig till en tung dag. Fixa frukost. Köra barnen
till dagis. Ringa husförsäljaren och husleverantören innan
han kom fram till jobbet. Som vanligt svarade inte husförsäljaren
så här dags på dygnet. Hos husleverantören svarade
projektansvarig som genast meddelade att deras hus producerades
för fullt. Så här skulle det minsann inte bli några
förseningar tillade han med eftertryck.
När Anders framfört sina tillval och övriga önskemål blev
det först tyst i andra änden. Därefter redogjorde projektan-

15
svarige i detalj för i vilket läge modulproduktionen
befann sig i. Förändringar som innebar ingrepp i redan färdiga
moduler var i stort sett omöjliga eller åtminstone djävligt
dyra sa han. Standardtapeter och snickerifärger var redan
upphandlade för en massa hus. Men jag ska räkna på
det, sa han. Förresten, sa han, den där extra muggen medför
ju också förändringar i grundläggningen och det är ju inte
mitt bord. Snacka med markentreprenören.
Efter avslutat samtal sprang Anders in på byggvaruhuset
och stötte genast på en morgontidig kund som ville diskutera
trägolv. Anders hade svårt att koncentrera sig på kunden.
På lunchen skulle han åka ut till lervällingen och prata med
platschefen om sitt wc. Det borde inte vara så svårt att dra
om några ledningar tänkte han. Kunden undrade hur
många slipningar som just ett specifikt (nedsatt pris) golv
tålde. Anders förklarade att slitytan är ca 3,5 mm och håller
säkert för ett par slipningar om det utförs av en fackman.
På väg till gyttjan med hungern skrikande i magen försökte
han igen ringa husförsäljaren. En raspig röst svarade:
Lämna meddelande så ringer jag upp  så fort jag kan sa rösten i andra ändan.
Anders lämnade ett upprört meddelande om tillval, villkor,
tider och extra kostnader och bad om att få bli uppringd.
Framme vid platsen för det blivande villaområdet
kunde han konstatera att möte pågick. En grupp gubbar
med varierande klädslar stod och gestikulerade. Strax bredvid
stod en ensam kvinna iklädd för korta stövlar, grön parkasjacka
samt en vit hjälm.
Anders närmade sig gruppen och stegade fram till kvinnan
vars kroppsspråk avslöjade att hon just nu inte deltog i
mansmötet. Han presenterade sig och hon sa att hon kom
från kommunens markbyrå. Hon hette Astrid Grönstig och
hade blivit kallad hit av markentreprenören.

– Det gäller ansvaret för invallningen av exploaterings-16
området, sa hon. Ansvarsfördelningen i
exploateringsavtalet innebär att exploatören ansvarar för
invallningen och ev. partiell sänkning av grundvattnet förklarade
hon. Enligt avtalet låg både det ekonomiska ansvaret
och utförandet på exploatören. Nu diskuterade man,
gubbarna i klungan, om det ingick i markentreprenörens
kontrakt, sa hon lite skadeglatt.
Astrid, som till omfånget var av typen kramgod sjönk
sakta men säkert djupare i leran. Anders noterade detta och
föreslog att dom skulle retirera till fast mark. Möjligheter till
ytterligare upplysningar fick man ju inte missa. Anders
undrade:
– Är husleverantören och exploatören samma man?
– Nej inte alls, sa Astrid samtidigt som hon stampade i
backen för få bort leran på stövlarna. Exploatören heter Kjell
Anderson med firma Ljuva Hem HB. Han har omvandlat
många leråkrar till villaområden här i vår kommun sade
hon sarkastiskt och inte helt utan problem.
Nu blev Anders riktigt nyfiken och ville veta allt om Ljuva
Hems projekt och om Kjell Andersson var där just nu.
Astrid lovade att skicka information om Ljuva hems uppförda
villaområden i kommunen. Sedan beskrev hon försiktigt,
utan att titta åt den högljudande gruppen män, att Kjell
var den långe mannen i den jägarliknande klädseln.
– Han är lantmätare, som jag, sa hon, fast många årskurser
före mig. På teknis, ja KTH du vet, gick ryktet att han var
en riktig affärsman, tillade hon i en förtrolig ton.
Gruppen gubbar började nu lösa upp sig. Kjell Anderson
passerade Astrid och Anders med långa bestämda kliv. Anders
sprang efter och hejdade honom innan han slunkit in i
sin bil. Anders presenterade sig och undrade hur det skulle
gå med grundarbetet. Kjell Anderson som inte var på prathumör
hänvisade till kommunalarbetaren och nickade mot
Astrid som just då fungerade som rundningsmärke för

17
springande män.
– Det är inte mitt fel att det gått snett, sa Kjell Anderson.
Snacka med markentreprenören han med gula hjälmen och
en hydraulledning i handen.
–Men sa Anders du är väl huvudansvarig för det här
bygget??
– Inte alls sa Kjell A och började åla in sig i bilen. Jag har
uppdragit till Trivselvillor att uppföra husen och dom har i
sin tur engagerat en säljare. Han jobbar visst på samma firma.
Jag har inte träffat honom personligen men han lär vara
duktig, alla husen är sålda. Lycka till, sa Kjell A, vred om
startnyckeln och rullade iväg.
Klockan hade blivit mycket och mannen med slangen
syntes inte till. Anders sa hej till Astrid som just ålade sig in
i sin lilla bil. Han tackade för alla upplysningar. På väg tillbaka
kom eftertankens kranka blekhet som trång mössa
över hjässan. Varför hade han inte kontaktat kommunen
innan de bestämde sig för villan, som uppenbarligen inkluderade
naturliga möjligheter till gyttjebad på uteplatsen.
Eftermiddagen på jobbet blev inte hans bästa. Vid tretiden
kom en kund in och funderade över hur man anlägger pool
och om dom sålde färdiga pooler. Anders var nu nära att
erbjuda kunden deras eget villaprojekt med goda badmöjligheter
till en billig penning vid en snabb affär. Som tur var
kunde Anders hänvisa kunden till en annan försäljare med
nödiga fackkunskaper i ämnet pool.
Väl hemkommen till lyan möttes han av glada och förväntningsfulla
barn som visade sina färgteckningar föreställande
det nya huset och barnens rum. Gittan satt i vardagsrummet
och bläddrade i IKEA-katalogen.
– Vi måste byta ganska mycket av våra gamla grejor, sa
hon.
Anders visste inte hur han skulle bemöta entusiasmen
från barnen och Gittan. Efter sedvanliga hälsningsceremoni

18
er slängde sig Anders på datorn för kolla om det
kommit någon e-post.
Till: Anders
Från: Trivselvillor.
Projekt 376695 i Huddinge
Offerten gäller i 2 dagar

Vi har beräknat kostnaderna för de av Er framförda
önskemålen om tillval och ändringar:
Tapeter 8 300
Färg på snickerier 7 100
Flyttning av sovrumsvägg inkl install 9 800
Tillkommande WC-rum exkl porslin o arm. 29 000
Porslin o arm m m 7 000
Centraldammsugare efterbeställd 5 000
Installationsarbete C-sug 9 500
Ingrepp i färdiga byggmoduler 13 900
Förrändringar i grundplattan för ledningar 7 900
Extra ledningar va vatten el kopplingar m m 3 900
Projekteringskostnader 12 tim x 700kr 8 400
Underentreprenörsarvode 12% på vissa poster 6 300
Vi emotser er beställning inom två dagar
Med vänlig hälsning
Trivselvillor
Efter inflyttningen i april 2000, 5 mån försenat, fortsatte processen
med husleverantören. Vid slutbesiktningen konstaterades
ett antal fel. Golvet i badrummet lutade åt fel håll.
Elektriska uttag och strömbrytare saknades på flera platser.
Golvbrunnen i garaget släppte inte ut vattnat. Trägolven

19
knakade i flera rum. Frånluftsvärmepumpens
ljudnivå var hög. Tapetskarvarna stämde inte med mönstren.
Nyansen på snickerierna stämde inte alls med beställningen.
Trots att listan var lång så godkändes huset med påpekanden
om justeringar varav merparten hänvisades till husleverantören
och hans underentreprenörer. Vissa saker skulle
utredas i särskild ordning. Besiktningsmannen och husleverantören
uttalade samstämmigt att golvknarret skulle
försvinna när golvet »satt sig». Beträffande värmepumpens
ljudnivå så behövdes en mätning av en oberoende fackman.
Under två år sprang det folk som skulle rätta till alla fel
enligt besiktningsprotokollet. Sen var det dags för garantibesiktning.
Ett flertal påpekade fel hade inte åtgärdats. Vissa
saker gick det inte att göra något åt, sa husleverantören, det
skulle bli för dyrt. Exempelvis som att lägga ett nytt avloppsrör
under garageplattan. Tydligen saknades den detaljen.
Detsamma gällde golvlutningen i badrummet. Man erbjöd
ekonomisk kompensation samt två ändamålsenliga
vattenskrapor. Beträffande elektriska uttag och strömbrytare
kunde komplettering endast göras med utanpåliggande
ledningar och kontakter. Husleverantören och den för dagen
utsända elektrikern förklarade att det är komplicerat att
montera vp-rör i efterhand. Anders påpekade då snabbt att
husleverantören ändå skulle tapetsera om.
Under de följande åren förhandlades den ekonomiska
kompensationen. Inte bara för ej tillrättade fel utan för försenad
inflyttning. Anders krävde ersättning för extra ordinära
flyttkostnader och accepterade inte golvlutningen i
badrummet. Badrumsgolvet var det enda som rättades till.
Den ekonomiska kompensationen på 34.500 kr för allt övrigt
accepteras inte av Anders. Resterande förhandlingar hänsköts
till husleverantörens jurist.
Nu hade Anders möjlighet att fråga juristen på sin egen

20
arbetsplats. Hon, den långa, alltid inkapslad i mörk
dräkt. Kortklippt och rak som en fura och med båglösa glasögon.
Vad var det nu hon hette? Hade hon tid med mej? Jo
visst hade Lisbeth tid några minuter för längre tid skulle det
inte ta för Lisbeth att avråda Anders att vidta rättsliga åtgärder
i ärendet som hon uttryckte det. Särskilt om familjen
inte var beredd att betala den egna och motpartens rättegångskostnader.
Det kunde röra sig om flera hundra tusen
sa hon.
–Min erfarenhet, sa hon, är att det nästan aldrig är någon
privatkund som vinner ett sånt här fall. Vi bolagsjurister är
för slipade för att förlora mot en svagare motpart även om
bostadskonsumenten har rätt både moraliskt och i sak.
Egentligen är det för djävligt, sa hon med en lägre nästan
viskande röst, samtidigt som hon sträckte sig över skrivbordet
för att uppfattas som lite mer förtrolig. Nej, sa hon och
reste sig, det här duger inte nu måste jag åka till en klient. Vi
ses, lycka till!!!
Anders blev sittande kvar nedsjunken i besökstolen och
kände sig på en betydligt lägre nivå i alla avseenden.
Efter 9 år hade en obehaglig doft börjat sprida sig i huset.
Trägolven hade tystnat men blivit en aning mörkare. Plastmattan
i badrummet visade tecken på att vilja skilja sig från
underlaget. Efter en besiktning av en specialist kunde konstateras
att både trägolven och underliggande betongplatta
hade för höga fuktvärden.
Husleverantören hade bytt namn och de anställda kunde
inte hitta »projektet» i sina arkiv. Firman hade blivit uppköpt
och äldre projekt hade städats undan till något arkiv
om det nu finns några handlingar kvar, meddelade det nya
företagets kvinnliga informationschef. Vidare sa hon att
garantitiden löpt ut för länge sedan och att han borde tala
med sitt försäkringsbolag. Slutligen undrade hon om han

21
tecknat den förlängda garantin för småhusbyggen.
När anmälan gjorts till respektive försäkringsbolag villa/
hem och bolaget som tecknat den förlängda garantitiden,
påbörjades en omfattande utredning om ansvarsfrågan.
Efter analyser av provtagningar från betongplattan, trägolv,
luft mm ansågs det hälsovådligt att bo i huset. Av
praktiska skäl gick det heller inte att stanna kvar i huset när
golven skulle rivas ut. Merparten av bohaget fick magasineras.
Cicci fick efter eget önskemål bo hos Anders föräldrar i
stan. Hugo kamperade hos en kompis i Gamla Enskede.
Ciccis säng var den enda viloplats som rymdes i Gittans
och Anders tillfälliga lägenhet mellan Jordbro och Nynäshamn.
På sätt vis gav den här situationen mer glöd i äktenskapet.
Alla måsten som villaboendet innebar kunde glömmas
temporärt. Dom åkte på en solsemester helt själva och
upplevde frihetens sötma. Efter 3 månader var det dags att
flytta tillbaka till träsket som Anders kallade huset. Entusiasmen
var inte särskilt stor. Huset hade visserligen blivit
som nytt. Tidigare anmärkningar var nu tillrättade. Snickeriernas
färgnyans var nu enligt önskemål. Även tapetskarvarna
var mönsteranpassade. Nästan allt var utbytt. Hemkänslan
ville ändå inte infinna sig. Men det var ju ändå
skönt att flytta hem tyckte de.

Fortsättningen på
Hem ljuva hem/Stadsinfarkt kan du
läsa i Sjöstadsbladet 16 december.

Bostadsbyggandets kortsiktiga ekonomi 2010-11-16 Åke Etsmar

Hammarby Sjöstad har blivit en mycket lyckad bostadsutbyggnad i många avseenden. Utformningen med innerstadsprägel har god arkitektur och högt trivselvärde. Under den långa utbyggnadsperioden, som inte är slut ännu, har brister i projektering och produktion uppdagats. Vissa reparationer har varit mycket kostsamma. Det är naturligtvis omöjligt att undvika att byggfel uppstår. Vissa ”missar” har man tagit lärdom från men lång ifrån alla. Det är beklagligt att man inte lyckats fullfölja intentionerna med den hållbara bostaden och stadsdelen. Med hållbar menas här en lång ekonomisk livslängd vilket också ger en långsiktig hög miljöfaktor. Det förefaller som snålheten bedragit visheten.

Stadens ”mandatekonomi” har tydligt visat sig under Båtbyggargatan. Vi får hoppas att det är ett undantagsfall, annars kan det bli betydligt dyrare än de ca 120 Mkr som kalkylerats för grundförstärkningen.

Minst lika allvarligt är byggherrarnas och byggmästarnas ”kvartalsekonomi”. Att planera, projektera och producera bostadsrätter för försäljning är ett kortsiktigt åtagande, inte minst beroende på de tidsmässigt korta juridiska ansvaret för den överlämnade byggnaden.

Köp av bostad är för de flesta den största och viktigaste investeringen livet. Med nuvarande bostadsbrist och överhettning i byggbranschen är riskerna stora att bostadsinvesteringen blir en dyrbar affär för den enskilde när byggfel uppdagas efter garantitidernas utgång.

Ska det vara så svårt för byggherrarna att förstå att deras produkter – bostäderna – skall byggas för att förvaltas under lång tid. Det förefaller som om nya bostäder skall rivas redan efter 25-30 år . Den ekonomiska livslängden på nyproducerade bostäder har troligtvis sjunkit från 50 till 25 år. Balansen mellan pantvärde och skuld kan bli oacceptabel. Finansiärerna kan till och med komma att kräva kortare amorteringstid med hänvisning till att stora reinvesteringar kommer att erfordras redan efter 15 år!

Efter några års observationer och dokumenteringar i Hammarby Sjöstad har jag fortsatt att bearbeta mitt omfattande material, delvis redovisat i Byggplats Stockholm 2000-2001. Avsikten med den rapporten var att förbättra kunskaperna hos beställare och brukare. Men att ändra på den cementerade byggprocessen är lika svårt som att försöka ändra färdriktningen på en pansarvagn med en tesked.

Tekniska rapporter läses tyvärr av ett begränsat antal människor i branschen. Med syfte att nå en bredare läsekrets, framförallt bostadskonsumenterna, har jag skrivit en thriller, Hem ljuva hem / stadsinfarkt med mycket fakta och lite fiktion. Min förhoppning är att lotsa in byggandet mot hållbara och mer användarvänliga lösningar.

Med nuvarande system har presumtiva och nyblivna ägare till bostadsrätter mycket begränsad insyn i produktionen av byggnaden. Byggherren verkar bl a för att en interimistisk styrelse för bostadsrättsföreningen bildas och att en kvalitetsansvarig anlitas / utses. Det är inte ovanligt att den kvalitetsansvariga hämtas från de ”egna leden” och att byggherre och huvudentreprenör tillhör samma koncern.

Men vem eller vilka är brukare och beställare? Brukare är naturligtvis de boende i hyresrätter och bostadsrättar. Det är ytterst ovanligt att de boende har varit med och beställt annat än ytskikt och utrustning i lägenheten. Allt annat har bestämts och beställts av byggherren med hänsyn till planförutsättningar och inte minst av ekonomiska kalkyler. En del byggherrar säger att de lyssnat på marknaden och byggt det som bostadskonsumenterna efterfrågar?! Kanske är det sant men det gäller nog bara det kosmetiska. Bakom ”tapeterna” finns ledningar och kanaler som försörjer bostäderna med värme, vatten, avlopp, ljus, tele och Internet.

Byggherrarna har tydligen räknat med att ledningarna ska hålla husets livslängd. Ledningarna har tyvärr placerats mer eller mindre oåtkomliga. Varför? Jo det är mer ekonomiskt – för byggherren – att bygga produktionsvänligt. För brukaren blir effekten den omvända med komplicerade och onödigt dyra reparationer och byten av trasiga och ineffektiva installationer.

Det är inte ovanligt att ledningar gjuts in i stommen. Kunskapen kring besvärliga avloppsbyten i äldre byggnader tycks inte ha nått fram till dagens projektörer. Det är dags att riva murarna mellan den förvaltande resp. nyproducerande avdelningarna, särskilt på de stora fastighetsbolagen.

Vem får då ta smällen när stora reinvesteringar krävs i bostadsrättsföreningen för att husets försörjningssystem ska fortsätta att fungera? Inte är det den ursprungliga byggherren eller byggmästaren. Garantitider är ju som bekant mycket korta och villkoren svårtolkade. Möjligheten för bostadsrättsföreningen att vinna en garantitvist är mycket begränsad.

Certifiering i olika former har genomförts i byggsektorn men den har knappast kommit brukaren tillgodo. Kvalitets- och miljöcertifiering i byggsektorn tillämpas vid upphandling av entreprenader för att skapa en viss ”ordning” på byggplatsen. Men avståndet är fortfarande stort mellan kvalitetspärmarna på huvudkontoret och byggplatsen. Det kommer att ta lång tid innan certifieringens praktiska regelverk når ut till hela organisationen och ändå kommer dessa pärmar inte att garantera kvaliteten på bostaden. Den kan snarast betraktas som byggherrens och byggmästarens skyddsnät på arbetsplatsen samt ett användbart uppslagsverk för ursäkter när missnöjda boende framför klagomål.

För brukaren / konsumenten är det viktigt att nybyggda hus blir fullgoda förvaltningsobjekt. Dagens husbyggande är i första hand inriktad på rationell produktion än ett förvaltningsoptimerat resultat. Kontroller, bestämmelser och anvisningar från myndigheter, beställare räcker inte. Byggmästaren garanterar i begränsad omfattning husets förvaltningsstandard. Inte blir det bättre med funktionen kvalitetsansvarig. Byggherren väljer och köper ju själv kvalitetsansvarig.

Husets förvaltningskostnader är helt beroende av de valda systemlösningarna för stomme och installationer i 50-100 år framöver. Kostnaderna för driften är i ett längre tidsperspektiv betydligt större än produktionskostnaden vilket ofta glöms bort i ”allas” strävan att bygga billigt och snabbt. För samhället och brukaren blir den ensidigt produktionsvänliga processen en diskontering av framtida årskostnader.

Vid bygglovsansökan krävs att en energibalansberäkning redovisas. Några krav på värme- och ventilationsanläggningarnas systemlösningar med avseende på hållbarhet krävs ej. Under en byggnadens livstid kommer i huvudsak alla installationer vara ersatta. Utrymmen för byggnadens infrastruktur behöver utvecklas mot generösa och flexibla systemlösningar i stommen. För att påskynda en nödvändig kvalitetsprocess bör alla nybyggda bostäder certifieras med avseende på förvaltningsskedet.

Vem är Åke Etsmar?

Han är uppväxt på Södermalm i Stockholm på 40–50-talet innan stadsdelen blev attraktiv för boende. Skoltrött och lat passerade han förvärvslivets inledande fas med diversearbete. Samtidigt drömde han om att förverkliga mina skisser i en karriär som husbyggare. När det nödvändiga studierna väl kom igång på 60-talet blev det en byggnadsingenjörsexamen och av bara farten en fil.kand. i samhällsvetenskap med ekonomisk inriktning. Under studietiden på Stockholms Universitet arbetade
han inledningsvis deltid på stadens fastighetsoch stadsbyggnadskontor med ekonomiska-, tekniska- och planfrågor. Därefter till Stockholms stads kammarkontor för ekonomisk prövning av de tekniska förvaltningarnas investeringsbudgetar. Under en ett års ”utflykt” deltog han i planering och etablering av Söderhalls Renhållningsverk i Vallentuna. Med ovanstående erfarenhet fick han förtroendet att axla befattningen som fastighetschef på Hantverks och Industribyggen i Stockholm HIBY där han
sedermera under en kortare period blev vice VD och VD för företaget. Efter 12 år och några turer sålde staden HIBY var han åter tillbaka i Stadshuset. Under några år verkade han som internkonsult och har bl.a. arbetat med marknadsföring, teknisk och ekonomisk beredning för utbyggnad av STOKABs fiberkabelnät i grannkommunerna. De sista tre åren var han engagerad Projekt Hammarby Sjöstad. Under denna intressanta tid hann han med att studera Bostadsbyggnadens Ekonomiska Livscykelkostnad,
verkat som tävlingsledare för Miljötävling 2000 bästa nybyggnad samt på eget initiativ upprättat rapporten Byggplats Stockholm 2000–2001. Han har mot bakgrund av hans företagsledande arbete också blivit anlitad som mentor i olika sammanhang. Erfarenheter från hans fem första år i arbetslivet som diversearbetare har gett honom respekt för alla yrkesgrupper.

Jonny Bothin – SJÖSTADSBLADET

TYCK TILL OM ARTIKELN

TIPS lämnas till tips@sjostadsbladet.se eller tipsa Sjöstadsbladet: SMS/MMS: 07200 18 177

Tillbaka till Förstasidan

HAMMARBY SJÖSTADS EGEN TIDNING I VI ÄR STÖRST PÅ NYHETER OCH INFORMATION

Tisdag den 16 november, hade Fryshuset i Hammarby Sjöstad fint besök.

FOTO: Tia Tuhkunen

Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel spenderade eftermiddagen på Fryshuset i Stockholm. Deras besök inleddes i Fryshusets foajé där Kronprinsessan och Prinsen
möttes med skönsång från elever på Fryshusets Gymnasium. Paret träffade bland annat Lugna Gatan, United Sisters, Nätvandrarna, Jobboach, Barn till Ensamma mammor och Elektra.

FOTO: Tia Tuhkunen

FOTO: Tia Tuhkunen

De hann även med en tur ner till Sthlm Skatepark innan det bjöds på mingel i Klubben med fryshusets verksamheter och ett utdrag ur Teater Fryshusets föreställning ”Förorten brinner”.

Jonny Bothin – SJÖSTADSBLADET

TYCK TILL OM ARTIKELN

TIPS lämnas till tips@sjostadsbladet.se eller tipsa Sjöstadsbladet: SMS/MMS: 07200 18 177

Tillbaka till Förstasidan

HAMMARBY SJÖSTADS EGEN TIDNING I VI ÄR STÖRST PÅ NYHETER OCH INFORMATION

Navigare necesse est…..

Bert Berglund

Det var först när jag klev ombord på ett riktigt segelfartyg som jag förstod vilken förmån det var att få segla skuta i Stockholm. Men i dag finns tyvärr bara ett fåtal riktiga segelfartyg och att komma med och segla på dessa är ibland både kostsamt och svårt. Flera svenska fartyg har sålts till bl.a. Finland och de som finns kvar i Sverige slåss mot hårda ekonomiska villkor.

Efter att jag hade seglat med ett skolfartyg i flera år, kom tanken att köpa ett eget segelfartyg. För att klara det ekonomiskt, så tänkte jag att man kunde driva det som vandrarhem på vintern och segla på sommaren. Kortare turer till en rimlig kostnad, var mitt koncept.

Efter moget övervägande, affärsplan, lönsamhetsberäkning osv. började jag leta efter en båt som kunde passa mina syften. Jag fann ett i Heiligenhafen (Tyskland) till en rimlig kostnad. Byggd 1930 i Hamburg, seglat som handelsfartyg fram till 1943 då den byggdes om till motorfartyg. Fartyget hette Libelle och var byggd i stål. Perfekt! Hon behövde inte som träbåtar täckas på vintern. Hon hade trettio sängplatser fördelat på fjorton hytter och en stor överbyggnad som fungerade som matsal och bar.

Nu börjar krånglet…

Jag sökte kajplats via Stockholms Hamn men fick veta att det inte fanns några lediga platser, trots att en stor del av Stockholms kajer är tomma. Jag skrev en förfrågan om kajplats trots att Stockholms Hamn inte har något kösystem.

Innan jag vågade köpa båten, så hade jag fått ett muntligt löfte av Statens Fastighetsverk om kajplats på Riddarholmen. Kontaktade sedan sjöfartsverket och vi åkte ner till Heiligenhafen och inspekterade fartyget. Efter ett positivt uttalande vågade jag äntligen genomföra köpet av fartyget.

Ännu ett fartyg till vår vackra Hamnstad…

Vi seglade hem fartyget i mitten av juli. Vid ankomsten kontaktade jag Riddarholmen som nu undrade om jag kunde låta någon annan driva själva vandrarhemmet. Detta var den bärande inkomsten, så jag avböjde. Senare meddelade dom att inte dom ville ha mitt fartyg där, eftersom allt plötsligt hade blivit så krångligt med byggnaden av tvärbanan.

Ännu mer krångel…

Eftersom jag hade skickat in en formell ansökan till Stockholms Hamn och det trots allt fanns gott om tomma kajer, så trodde jag i min enfald att det nog skulle ordna sig. Stockholms Hamns uppdrag är ju faktiskt att ordna platser till passagerarfarten.

Varför finns det då så många tomma och ödsliga kajer i Stockholm?

När en stadsdel planeras, utarbetas först en översiktsplan. Det är en anvisning, hur kommunen tänkt sig att området skall se ut. Vägarnas utseende och sträckning, planering av parkområden, daghem osv. Området lämnas sedan över till en byggentreprenör. Så småningom när all verksamhet är klar, inspekteras området och ansvaret överlämnas åter till kommunen. Den som då får ansvaret för markupplåtelsen är vad jag har förstått Trafikkontoret. De säger sig bara förvalta kajen men inte  själva vattnet.

I praktiken blir det dom privata fastighetsägarna, som får förtroendet att förvalta kajerna. AMF (i egenskap av fastighetsägare) har sagt att dom inte vill ha några båtar vid sina kajer. Fastighetsbolaget Fabege menar att ”deras marknadshyror minskar om det ligger båtar vid deras kajer”. HSB anser att det hel enkelt ”inte ska ligga några båtar vid deras kajer”. Fastighetsbolaget Vasallen, säger helt sonika nej, utan någon motivering. Man undrar hur ansvaret för en så viktig offentlig nyttighet, som en kaj, kan överlåtas till privata värdar. Det är väl vi Stockholmare som ska bestämma över kajerna – inte några privata värdar.

Bortkörd och polishotad…

I väntan på någon form av tilläggningsplats, har jag varit tvungen att flytta båten många gånger. Jag har blivit hotad om legala åtgärder, hotad om polisanmälan, blivit polisanmäld och även fått polisbesök. Skulle det inte vara bättre, om man istället lade mer möda på att hjälpa än att stjälpa.

Fick till slut byggnadslov vid Skanstullsbron i Norra Hammarbyhamnen, efter att remiss hos flera instanser. Samtliga tillstyrkte bygglovet men Trafikkontoret ville att Hamnen skulle administrera platsen. Nu har Stockholms Hamn klart uttalat att dom inte har något som helst att göra med denna plats. Platsen ingår inte ens i det förvaltningsavtalet mellan Stockholms kommun och Stockholms Hamn AB. Efter några tagna kontakter, fick jag uppgift om att det enda som egentligen behövdes, var ett ”avtal med Stockholms Hamn om förtöjning som visade att båten kunde förtöjas på ett säkert sätt”.

När Stockholms Hamn kallade mig till ett möte, trodde jag att vi skulle skriva ett sådant avtal. Men, ack vad jag bedrog mig. I stället presenterade dom en kravlista,  som skulle verkställas innan jag fick tillträde till platsen. Någon diskussion förekom inte, varken om kommunens avtalsförslag om säker förtöjning eller om innehållet i Hamnens kravlista.

Mycket var självklart, men en del var orimligt. En specialanpassning av kajplatsen skulle göras så att den även passade andra båtar, fast på min bekostnad. Man brukar väl inte betala för något som man senare ska betala hyra för? Dessutom har jag hört att, Stockholms Hamn AB tar ut så höga hyror att den här typen av verksamhet inte lönar sig.

Dessutom, måste jag själv bekosta installation av avlopp (grävarbete i gatan osv.) Det hårdaste kravet var dock att båten måste vara färdigbyggd, besiktigad med alla tillstånd innan kajplatsen kunde tas i bruk. Tillsammans innebär detta en kostsam investering för ett eventuellt kontrakt på tre till tolv månader. Vilket företag investerar sådana summor för en så kort period? Eftersom isen snart lägger sig så kommer min verksamhet att försenas med nästan ett år. Jag vet inte heller var denna anpassning av fartyget ska utföras. Jag får inte använda Stockholms Hamns ombyggnadskaj i Ropsten, trots att där finns plats. Jag är nämligen inte Stockholms Hamnens kund.

Det tråkigaste av allt är att det känns som om de flesta som bor vid Hammarby Sjöstad så gärna vill ha båtar vid sina tomma kajer. Många har stannat och pratat, utryckt sin glädje över att det äntligen ligger ett fartyg vid kajen. På fyra dagar fick vi in över hundra namnunderskrifter som både ville ha oss och flera båtar vid Stockholms kajer. Det mest positiva var att ”alla” ville ha ett vandrarhem.

TYCK TILL OM ARTIKELN

TIPS lämnas till tips@sjostadsbladet.se eller tipsa Sjöstadsbladet: SMS/MMS: 07200 18 177

Tillbaka till Förstasidan

HAMMARBY SJÖSTADS EGEN TIDNING I VI ÄR STÖRST PÅ NYHETER OCH INFORMATION

Tryggt, trovärdigt, pålitligt och professionellt

Trovärdighet uppstår sällan av de stora gesterna. Det är en process där man noterar detalj efter detalj. Det är helheten som skapar intryck. Detta märks tydligt när jag besökte Sjöstadsgårdens äldreboende i Hammarby Sjöstad som är beläget på Aktergatan.

Sjöstadsbladet kom i kontakt med Leif Svensson i Hammarby Sjöstad som ville berätta en solskenshistoria. För allt som oftast läser man i media hur illa våra gamla och kära behandlas inom äldrevården. Jag tog kontakt med Verksamhetschef Lena Book på Sjöstadsgårdens vård- och omsorgsboende. Var beredd på att jag skulle få ett Nej till och besöka deras verksamhet,  för man kan inte påstå att Josefsson gjort det lätt för sina kollegor att granska och skriva om våra gamla och kära. Men jag blev glatt överraskad av det positiva bemötandet jag fick av Lena Book och jag var varmt välkommen till dem.

Jag tar min kamera och mitt block och möter upp Leif Svensson utanför Sjöstadsgårdens vård- och omsorgsboende på Aktergatan i Hammarby Sjöstad. Vi åker upp till våning 3 och jag ber Leif berätta sin historia.

Leifs pappa Sven fick sjuttio år fyllda en stroke 1984 vilket gjorde honom halvsidesförlamad och helt beroende av hjälp. Under elva års tid växelbodde han sedan varannan vecka på långvården i Sollentuna och varannan hemma hos sin två år yngre fru Kerstin i deras kära gamla radhus.

När sedan Kerstin 1995, 79 år gammal blev allvarligt sjuk och inte längre orkade med att Sven bodde hos henne som tidigare, fick Sven nu 81 år flytta till ett vård- och omsorgsboende i Sollentuna. Väl där blev han mycket förändrad, från att tidigare vara positiv till att komma med på utflykter och hälsa på hos släkt och vänner vägrade han nu att lämna detta boende. Ingenting hjälpte, han blev bara upprörd och arg om man föreslog något positivt. Han tillbringade större delen av dagarna liggande på sin säng och lämnade rummet för måltiderna i den gemensamma matsalen. Ingen kontakt med de andra boende, däremot med personalen.

Hustru Kerstin fortsatte enträget att hålla kontakten med sin make. Med väskan laddad med frukt, nybakade bullar och kaffe i termos tog hon färdtjänsten minst en gång i veckan för att besöka sin Sven. Så här var det i fjorton tunga år, men sedan kom en vändning.

Leif Svensson här tillsammans med Lena från personalen

” Det var som att få sin pappa tillbaka”

Kerstin kände i början av 2009 nu 92 år gammal att hon inte längre klarade att bo kvar i sitt radhus och köpte en lägenhet i samma hus och samma trappuppgång som sonen Leif nyss flyttat till i Hammarby Sjöstad. Och helt plötsligt, nu blev Sven 94 år nyfiken på vart hustru Kerstin hade flyttat. Sagt och gjort, snabbt ordnades en färdtjänstbuss och faktiskt blev det ett besök hos hustru Kerstin. Ett besök som följdes av många, många.

-          Ja, det blev ett besök i veckan. pappa var åter den aktive och positiva person som han en gång hade varit. Fantastiskt! Det var som att få sin pappa tillbaka, säger Leif.

Kerstin hann bara bo knappt ett år i sin nya lägenhet i Sjöstan. Sedan klarade hon inte längre att bo i eget boende, trots stor och bra fungerande hjälp från den kommunala hemtjänsten. Hon flyttar så i november in på Sjöstadsgårdens vård- och omsorgsboende som drivs privat sedan ett år av Vingslaget Omsorgs AB. Några månader senare kunde även Sven flytta till samma omsorgsboende som hans älskade hustru nyligen flyttat till. Åter förenade under samma tak, om än inte i samma lägenhet.

Leif Svensson och hustrun Kerstin

När jag träffar dem båda i Kerstins lägenhet tillsammans med nämnde sonen Leif och dottern Gun Pehrson förstår jag hur stort detta är. Sven och Kerstin lovprisar båda hur bra de trivs, hur bra allting fungerar och hur bra personalen är. Maten är bra och mycket görs för att de boende ska vara aktiva och trivas. Besök från anhöriga och vänner uppskattas från personalens sida, man bjuds nästan alltid på kaffe och kaka.

-          Man kan verkligen lita på att det fungerar här för mamma och pappa, säger dottern Gun.

Lägenheterna är på drygt 30 kvm och består av ett rum, oftast med burspråk, ett pentry och en rymlig toalett med dusch. De boendes lägenheter möbleras av var och en med personliga och kära ting. Verksamheten tillhandahåller en säng i varje lägenhet. I deras gemensamma kök och vardagsrum samlas de för trevliga matstunder och andra gemensamma aktiviteter.

När Sjöstadsbladet är på plats underhåller Bröderna Bågart med ljuva sånger från förr. Här möter jag  Elsa 96 år från Katrineholm som berättar att hon är glad för ”småsnask” och inlagd sill. Får även höra att Klas arbetat på Unesco och kan sju olika språk flytande.

En pigg Klas som kan tala sju språk flytande

Jag frågar personalen om de tillagar maten själva.

-          Nej, vi  får maten från ett cateringföretag.

Äter ni själva av maten och vad brukar serveras?

-  Framförallt består maten av husmanskost. Tre huvudmål serveras per dag; frukost, lunch och middag, dessutom serveras mellanmål förmiddag, eftermiddag och kväll. För dem som behöver finns specialkost och vegetarisk kost. Självklart äter vi också maten, den är jättegod!

Anne-Marie inflikar skriv gärna att vi har världens bästa chefer!

Sjöstadsgårdens trädgård utgör en del av kvarteret Brädgårdens bostadsgård. I trädgårdens soligaste hörn finns en trädgårdsmöbel omgärdad av träspaljéer. Intill sittplatsen står upphöjda odlingslådor med köksträdgårdsväxter som rabarber, vinbärsbuskar, smultron och örtkryddor som gror under den varmare delen av året.

-          Trädgården ska ge möjlighet till rekreation och gemenskap mellan boende, anhöriga, personal och besökande. Trädgården är även ett redskap för rehabilitering, stimulans och aktivitet, säger Lena Book som är Verksamhetschef på Sjöstadsgårdens vård- och omsorgsboende .

Lena Book berättar att Sjöstadsgårdens vård- och omsorgsboende består av sju mindre boendegrupper, på 6 av grupperna bor 8 personer per boendegrupp och på en grupp bor 11 personer, sammanlagt bor det 59 personer på Sjöstadsgården. Fyra boendegrupper är för personer med demenshandikapp och tre boendegrupper har allmän omvårdnadsinriktning.

-   Vi är specialiserade på att ta hand om personer med minneshandikapp. Förutom ett  personligt boende erbjuder vi också omvårdnad, medicinsk vård och viss rehabilitering. Vi ser de anhöriga som en resurs där både boende – anhöriga och personal är delaktiga i vår verksamhet. Vården och omsorgen grundas på en humanistisk människosyn. Vi menar att varje människa har ett unikt värde och ska bemötas med respekt för hennes integritet, trygghet och påverkan, säger Mikael Lassander som är vice Verksamhetschef.

Varje morgon går de båda cheferna runt och hälsar på både de boende och personalen för att kolla status och hur natten varit.

Hur får man en plats på Sjöstadsgårdens vård- och omsorgsboende?

- För att få plats på Sjöstadsgårdens vård- och omsorgsboende i Hammarby Sjöstad måste man kontakta en biståndshandläggare inom äldreomsorgen i hemkommunen. I Stockholms kommun är det så kallat kundval, vilket innebär att den äldre som har fått bistånd för en plats på äldreboende har möjlighet att ställa sig i kö för det äldreboende som den önskar bo på, säger Lena Book.

Fotnot: Sjöstadsgården drivs sedan ett år av Vingslaget Omsorgs AB.

Jonny Bothin – SJÖSTADSBLADET

TYCK TILL OM ARTIKELN

TIPS lämnas till tips@sjostadsbladet.se eller tipsa Sjöstadsbladet: SMS/MMS: 07200 18 177

Tillbaka till Förstasidan

HAMMARBY SJÖSTADS EGEN TIDNING I VI ÄR STÖRST PÅ NYHETER OCH INFORMATION

I en tid av duktiga Sjöstadsbor har Christoffer Järkeborn varit den allra duktigaste. Resan har gått från butiksbiträde på ica och en del sommarjobb. När han var tjugotvå år fyllda blev han som rekordung anställd som politisk sakkunnig åt Beatrice Ask på justitiedepartementet. Som tjugofemåring blev han vald till Södermalms mäktigaste man med ansvar för två miljarder kronor och hundratjugo tusen invånare.

Christtoffer Järkeborn är kommunpolitiker i Stockholms stad. Bland annat ledamot i kommunfullmäktige, Södermalms stadsdelsnämnd och Utbildningsnämnden. Jobbar som politiskt sakkunnig åt justitieminister Beatrice Ask. Han blir lycklig av att träffa människor. Han beskriver sig själv som resultatinriktad, tydlig, pragmatisk och otålig. Christoffer ses ofta cyklandes mellan olika möten. Har alltid sin iPhone i högsta hugg och nu vald till Södermalms mäktigaste man.

Gratulerar till nomineringen!

Så till den klassiska sportfrågan;
Hur känns det?

– Jätte-, jätteroligt!

Behövde du tänka länge innan du tackade ja?
– NEJ! Sa ja med engång.

Kommer det bli stora förändringar nu när du håller i ordförandeklubban?

– Nej politiken ligger fast och dess inriktning ligger kvar. Men några prioriteringar har du väl?
– Fler förskoleplatser, ska även se till så vi klarar maxgränsen och även se över äldreomsorgen och upprätta fler parker och grönområden. För varje ny lägenhet vi bygger ska ett träd planteras.

Christoffer Järkeborn är 25 år och beskriver sig själv som väldig social och som cyklar mellan mötena. Han pratar ofta i sin iphone.
Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit inom politiken?

– Att som kommunpolitiker varit med om att ta fram fler förskolor även om det kan bli bättre.
Flera av dina kollegor inom politiken har haft så kallade ”mediadrev” efter sig, är detta något som du tänkt, detta kan hända mig också?

– Ja, om man håller på med politik och är en offentlig person får man räkna med att bli granskad och ibland ifrågasatt av media och väljare.

Berätta lite om dig själv.

– När jag var tio år gammal startade jag CAS (Children against slavery) efter att sett ett program på tv om en ung pojke som jobbade med att knyta mattor i Pakistan. Vi samlade in pengar och upprättade protestlistor för att fler skolor skulle byggas där.

Hur och varför blev du politiker?

– Har alltid varit elevrådsordförande i elevrådet, typiskt ”politikerbarn” fast jag kommer från en arbetarfamilj. Valet 1998 när jag var tretton år gammal gick jag med
i moderaterna, därför att de ville ha fler betygsdelar och tidigare betyg i skolan. Moderaterna hade också bäst program för arbetsfrågor. Min pappa som var snickare och arbetslös i början av 90-talet gjorde att valet blev enkelt för mig.

Vad vet du om din stadsdel? Vilket polisdistrikt tillhör Hammarby Sjöstad?
– Nackapolisen? Södermalmspolisen? (rätt svar skavara Söderortspolisen)

Hur kommer du hinna med allt? Du arbetar 40 timmars vecka på justitiedepartementet som sakkunnig åt Beatrice Ask, du har en rad andra uppdrag bland annat på kommunfullmäktige och du är ordförande för Sjöstads Moderaterna och flitig bloggare samt nu även Stadsdelsnämndens Ordförande.

– Jag kommer se till att frigöra tid och dessutom har jag hög arbetskapacitet.

Är du inte rädd för att gå in i väggen?

– Nej! Har jätteroligt och trivs verkligen med det jag gör. Jag har mycket energi och jag gillar att jobba mycket.

Vilken är din drivkraft för att orka med allt?

– Jag brinner för att Stockholm och Sverige ska bli bättre.

Vad är det som är så bra med Södermalm?

– Finns så många olika områden, Medborgarplatsen, Tanto och alla dessa cafeér, och så är det mycket folk i rörelse.

Har du skrivit högskoleprovet?

– Nej hade höga betyg som räckte för att komma in på juristlinjen.

Vad värdesätter du mest?

– Jag bryr mig om, omsorg om andra.
Är du kvälls eller morgonmänniska?

– Morgonmänniska

Om du skulle lämna politiken vad skulle du då göra?

– Gärna arbeta där det händer mycket, skulle aldrig kunna ha ett nio till fem-jobb där man gör samma sak hela tiden. Jag vill ha nya utmaningar.

Vad drömde du om att bli som liten?

– Att bli advokat, har min sista tenta på juristlinjen i februari 2011.

Vad hade du gjort annorlunda när du var tjugo år om du då vetat det du vet nu?

– Tagit det lite lugnare ibland.

Jonny Bothin – SJÖSTADSBLADET

P.S Springer på en ”jetlaggad” Fredrick Federley som precis anlänt från USA och han passar på att skicka ett JÄTTEGRATTIS till Christoffer .

Fotnot: Christoffer Järkeborn kom tvåa när utmärkelsen Årets Nova 2010 (landets främsta supertalang) delades ut av talangnätverket Nova 100.

Tio snabba
Äta ute eller Laga själv?
Läsa böcker eller se på TV ?
Sylvester Stallone eller Tom Hanks?
Östermalm eller Södermalm?
Hård eller Mjuk?
Fredrik & Filip eller Hasse &
Tage?
Konsum eller Lidl?
Öl eller Vin?
Bio eller film hemma?
Segelbåt eller motorbåt?

Smeknamn: Nej.
Bor: Lägenhet i Sjöstan.
Tjänar: 37 000 kronor på Justitiedepartementet och 15 000 kronor som Stadsdelsnämndens ordförande.
Familj: Sambo.
Styrka: Väldigt social och resultatinriktad. Har mycket energi.
Svaghet: Kan inte säga nej, lite otålig.
Noja: Nej.
Favoritplats: Hammarby Sjöstad.
Last: Äter mycket lösgodis.
Ångrar: Nej inte så mycket.
Blir lycklig av: Träffa människor.
På sitt samvete: Kan inte
komma på något.
Tränar: Löpning och gym.
Ogillar: Om man inte tar sitt ansvar.

TYCK TILL OM ARTIKELN

TIPS lämnas till tips@sjostadsbladet.se eller tipsa Sjöstadsbladet: SMS/MMS: 07200 18 177

Tillbaka till Förstasidan

HAMMARBY SJÖSTADS EGEN TIDNING I VI ÄR STÖRST PÅ NYHETER OCH INFORMATION